Jungfruns flykt från borgen i Ljungarum

För ett tag sedan berättade jag om orostiderna när Skåne blev svenskt och om den händelse som ledde till att vi Sösdalabor fortfarande efter nästan fyrahundra år minns snapphanen Nisse, vars blodiga död fick ge namn åt Rönissasjön (Läs här om du vill!). Dagens lektion i lokalhistoria ska röra sig i samma tid och fortsätta spinna på temat snapphanar, men från ett annat perspektiv. I dag handlar det om Ljungarum, denna speciella och spännande plats med stupande branter ner mot Store Mosse, med tysta och kalla bautastenar som pekar mot skyn som bevis på att förfäder och förmödrar bott här åtminstone sedan järnåldern och med bokskogar bemängda med enorma flyttblock som skänker fantasin och folktron fritt spelrum. I Ljungarum, uppe på högplatån fastän nära kanten till branten ner mot den nutida våtmark som fordom var en stor sjö, låg fram till slutet av 1600-talet en borg. I borgen, som bestod av ett tvåvåningshus med halmtak och diverse uthus för gårdens folk och fä, styrde en jungfru vid namn Else Clausdotter Mund. Redan under Skånska krigets tid, på 1670-talet då vår berättelse utspelar sig, hade borgen legat stadigt på sin höjd så länge att ingen längre kunde dra sig till minnes när den skulle ha kommit till, utan talade om den som urgammal. Else Clausdotter Mund hade således i sin hand ett riktigt gammalt adelssäte med rätt att råda över stora arealer mark och många undersåtar. Både skog, bete, åkermark, fiskedammar och kvarnbäckar hörde till gården, liksom ett antal frälsehemman och gatehus där folket var beroende av sin husbonde där uppe på borgen.

Uppe på kullen, kringgärdad av en trädgård, låg alltså jungfru Elses hem och borg. Här levde hon ett för en kvinna på den tiden ovanligt liv - hon höll nämligen själv i tyglarna, utan att ha gett någon man sin myndighet och sitt självbestämmande till skänks som morgongåva. Dock fanns det bland tjänarna en man som stod henne närmare än de andra. Det blev således till honom hon vände sig för att få stöd och hjälp när Skånska krigets bieffekter i form av plundrande och fridstörande snapphaneband härjade i trakterna och våldgästade och brände hus och gårdar. Elses gård drabbades flera gånger av detta gissel och liksom brukligt var i orostider gjorde hon sig tillsammans med sin trotjänare redo att fly. De hade packat hennes smycken och andra värdesaker i väskor och den natt då snapphanarna lyckades ta sig ända fram till borgen och satte dess halmtak i brand, lämnade de båda, hon och han tillsammans, hemligt och snabbt gården bakom sig och flydde från högslätten och stranden upp mot hennes steniga lövskogar. När de springande nådde krönet på åshöjden föreställer jag mig att de vände sig om och såg tillbaka. Såg sitt gamla liv, sitt hem, sin trygghet och sin försörjning bokstavligt talat gå upp i rök. Det flammande eldskenet från den övertända borgen måste ha lyst som en fyrbåk, synlig på mils avstånd söderut, där Linderödsåsens inbyggare säkert såg det, undrade och förskräcktes.

I den nattmörka skogen stod nu jungfru Else och hennes vän och fruktade för sina liv. De hade kommit levande ut och bort från det brinnande inferno som deras hem förvandlats till, men vem visste om snapphanarna hade sett dem fly och tänkte komma efter dem? De var tvungna att fortsätta djupare in i skogen för att gömma sig i något av dess välkomnande och mörka gömställen. För sådana fanns det gott om. Else kände sin skog och visste vart hon skulle söka sig för att tryggt kunna hämta andan. En kilometer norrut fanns ett högt flyttblock med en meterbred spricka tvärs igenom, som erbjöd ett gott skydd för den som tillfälligtvis behövde gömma sig och kanske också försvara sig. Ditåt skyndade de genom dunklet mellan träden. Den klippa som ännu idag, nästan fyra hundra år senare, lånar jungfruns namn, erbjöd henne och hennes tjänare denna natt överlevnad och beskärm när snapphanarna en stund senare kom jagande efter dem i mörkret. Medan tunga stövlars trampande strök förbi på stigen tätt intill klippan, stod jungfrun och hennes vän andlösa och andtrutna inne i stenens skyddande mörker och tryckte sig tyst mot varandras värme och mot bergväggarnas kyla. Men även om Jungfruhallen erbjöd dem nattly och tillfällig överlevnad, kunde de inte stanna där för gott. Daggfukten droppade längs de skrovliga, flera meter höga, horisontella väggarna och skrevans golv var stenigt och ojämnt, fyllt av vassa bitar av klippan som fallit ner i den urtid då den rämnade. När gryningen kom var de tvungna att vandra vidare för att söka sig en plats där de kunde skapa ett mer permanent boende.

De fann sin trygga plats på en torr kulle en bit neråt i en dal som genomskars av en porlande bäck; ett glatt och porlande litet vattendrag som lekte sig fram mellan stenarna och som plötsligt ökade farten för att i vita kaskader kasta sig utför ett stup så att ett vattenfall föddes, igen och igen - på nytt i varje sekund. 

Jungfrufallet har liksom Jungfruhallen tagit till sitt livsverk att genom sitt namn påminna om att Else även varit här. Någonstans i närheten bosatte hon sig nämligen i en liten jordkula som hon tillsammans med sin betjänt grävde ut, stensatte och försåg med ett skyddande tak. Ytterligare en grottliknande koja byggdes som hem åt honom och en tredje som visthusbod. Strax nedanom denna nya boplats, i backsluttningen, fanns det tre kallkällor, ett måste då bäcken framåt sommaren skulle sina, då som nu. Här levde nu den forna borgfröken och hennes trotjänare sitt ensamma och strävsamma skogsliv. Borgen på kullen hade brunnit ner, så dit kunde de inte återvända. Nu gällde det att de båda höll ihop och hjälptes åt. De känslor och det förtroende som fått henne att ta med sig just honom på sin flykt och som förmått honom att följa henne från den brinnande borgen - var de starka nog för att bära upp de utmaningar som de båda nu stod inför? Det liv som bjöds dem i skogsbygden på Nävlingeåsen under 1600-talets kyliga tidevarv var säkerligen både fattigt och hårt. De blev tvungna att kämpa för sin överlevnad i jakten på förnödenheter. De rikedomar som fanns undangömda längst in i den ena av jordkulorna hade de ingen praktisk nytta av i denna nya vardag. Och ändå så fanns de ju där, guldet och pengarna, de låg där och glänste och växte i mannens medvetande. Rätt använda kunde de ju bli biljetten till en ny tillvaro för honom, funderade han. En bättre sådan, långt ifrån skogar, vattenfall, fattigdom och hårt arbete... Han tjusades av de nyväckta framtidsplanerna och började dagdrömma om vad han som rik och oberoende skulle kunna uträtta om han bara kunde komma över rikedomarna och med hjälp av dem starta om på nytt i någon stad där ingen kände hans namn och ansikte.

De mörka och förrädiska tankar som doldes i tjänarens sinne ökade i omfång i takt med att vädret blev sämre och vintern närmade sig. Inför den prövning som kylan och matbristen utgjorde fann han sig en dag övertygad om att han inte hade något val om han ville ha sitt liv tillbaka. Han dödade helt utan samvete den dam han lovat att hjälpa och beskydda, lämnade henne sedan i skogen, tog hennes tillhörigheter och gav sig av som en tjuv och mördare för att börja sitt nya liv. Så tragiskt slutar sagan om Ljungarums jungfru.

Ljungarum med sin Jungfruhall och sitt Jungfrufall tillhör mina favoritplatser här i trakten. Det vilar något magiskt och mystiskt över bäckravinen och kontrasten mellan bokarnas skira grönska och de stora flyttblock som tunga och kalla vilar utspridda på sluttningar och krön är slående och tilltalande. I synnerhet lockar ett besök i vitsippornas, den nyutslagna lövskogens och framtidslöftenas ljus tid och jag och min ursprungsfamilj har sedan minst 30 år åkt dit varje vår. I mitt tycke börjar man bäst sin vandring i jungfruns spår vid platsen för den gamla borgen, nämligen Ljungstorp (även kallat Jonstorp och Sjöabacken i äldre källor). Därifrån leder en grusväg uppåt längs de vidunderligt sköna åssluttningarna, mellan stenbumlingar och grå bokstammar och bjuder på en slående utsikt söderut, över blånande åsryggar i fjärran. Efter en kilometer delar sig vägen och det mindre hjulspåret åt vänster vindlar sig mot Jungfruhallens tysta majestätiska stenstod. Den modige klättrar upp på klippans topp, medan jag nöjer mig med att ta mig fram genom rämnan mellan de båda stenhalvorna. Det är skuggigt och fuktigt och bergväggarnas verkar pressa sig mot varandra och det är skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Från Jungfruhallen leder en gammal stig ner mot bäcken. Vattendraget passeras enkelt på klivstenar och på andra sidan fortsätter leden sin ringlande färd mot vattenfallet. Var platsen med de tre jordhålorna och källorna finns har jag hittills inte lyckats lista ut. När Nils Månsson skrev sin "Norra Mellby Sockenbok" 1956 var både källsprång och rester av de stensatta hyddorna tydligt synliga, men sentida skogsbruk och naturens egen vilja att ta tillbaka det som en gång störts av människohand har förändrat detta och dolt spåren av den tragiska händelsen. 

Om du vill besöka platsen rekommenderar jag att du tar dig första biten med bil eller cykel. Det går att parkera antingen i närheten av borgen eller vid en liten skogsväg mellan Adseke och Bodarp, på väg mot Nävlinge. Från båda platser leder skogsvägar eller stigar fram till målet.

Hitta hit med hjälp denna karta från appen Lokalsinne: Den nordligaste punkten är en liten skogsväg vid vilken du kan parkera om du vill ha så nära som möjligt till fallet. Följ stigen rakt in i skogen från vägen så når du Jungfrufallet (den närmsta punkten) på mindre än tio minuter. En bit nordost om fallet ligger Jungfruhallen. För att komma hit följer du bäcken uppströms, kliver över den där skogen övergår i ett kalhygge och följer sedan stigen i hyggeskanten uppåt tills du ser det stora flyttblocket. Den sydligaste punkten är platsen för borgen och här brukar jag börja vandringen i Jungfruns fotspår och följa den med rött markerade vägen. 

Källor: Norra Mellby Sockenbok av Nils Månsson (1956) samt den skylt som finns uppsatt invid Jungfrufallet. 

Snapphanen Nisse - Sösdalas egen frihetskämpe

Efter flera års uppehåll på skrivarfronten tror jag att det nu är dags igen att försöka åstadkomma någonting som kanske kan bli till gagn - eller åtminstone till glädje - för någon mer än mig själv. Den inspiration som får mig att tvinga min ovana skrivarhjärna att samarbeta med fingrarna kommer sig av att jag i vintras träffade en ung vän, uppvuxen i Sösdala men som vuxen utflyttad till Munkfors i Värmland. Och detta kan Munkforsborna glädja sig åt - Alma har där nä
mligen varit delaktig i ett spännande projekt som syftar till att på spännande och innovativa sätt tillgängliggöra lokalhistoria för alla åldrar. Projektets arbete med att låta ungdomar bekanta sig med traktens berättelser via digitala medier har nyligen tilldelats Värmlands Folkrörelsestipendium - ett mycket gott val av stipendiat, anser jag.

Med denna folkbildande insats i tankarna har jag nu återupptagit min egen lilla mission kring det kulturella och historiska arvet - att sätta på pränt och sprida de gamla sägnerna om min hembygd som jag vuxit upp med och som jag önskar ska leva vidare i kommande generationers medvetande som en del av vår identitet och känsla av tillhörighet. Jag har tidigare återberättat den gamla sägnen om den lame och tjuvarna i Norra Mellby kyrka (om du vill ta del av den finns den här), en spännande historia som farmor berättade för mig under en av barndomens julaftnar, i huset som låg strax nedanför kyrkans kulle. Den berättelse du nu ska få ta del av utspelar sig geografiskt sett en halvmil längre åt sydväst och tidsmässigt sett sisådär trehundrafemtio år från nu. Men i min egen livshistoria kom den mig till del när jag var i tioårsåldern och det var min scoutledare Thomas som förmedlade den. Där och då, i ett vindskydd invid en eld i den höstmörka kvällsskogen, tedde sig det förflutna som oerhört spöklikt och läskigt och framför allt kröp sig en känsla av närhet inpå. Som om platsen där det hände ännu minns, som om stenarna och de halvsekelgamla ekarna som i sin ungdom såg det ännu bär på vittnesbörd om snapphanetidens upproriska kamp för identitet och tillhörighet. 

För så här var det nämligen, att för snart 370 år sedan, vid freden i Roskilde 1658, utgick ett påbud om att Skåne inte längre skulle tillhöra fäderneslandet Danmark, utan i stället lyda under den ständige rivalen Sverige. För skåningarna gällde nu att lära sig ett nytt språk och att anpassa sig till nya lagar. Det var inte så lätt för alla och för de som hade det svårast att på svenskt sätt tigande knyta näven i fickan fanns ibland bara utvägen att slå sig ihop med de gerillaliknande grupper av män som levde som fredlösa ute i skogarna och stöttade de danska militära förbanden, de män som kallades snapphanar. Dessa skogens kämpar var fruktade av svenskarna; de kände trakterna, visste vilka vägar som var säkrast att färdas på och vilka platser man borde undvika och de utnyttjade friskt sina kunskaper i kampen för Danmark. De svenska soldaterna var därför både rädda för snapphanarna och samtidigt mycket sugna på att undanröja det hot de utgjorde när möjlighet gavs. Den person som den här berättelsen kretsar kring var en torpare som hette Nisse. Han bodde i en ett litet hus i skogen – kanske var det rentav på Skoghus? – och han var en danskarnas förkämpe. En sen och mörk höstkväll hade han besökt sina vänner i ett snapphaneläger och när han var på väg hemåt genom den tysta skogen blev han upphunnen av två svenska soldater till häst. När han hörde hovslagens trampande bakom sig på stigen blev han först inte särskilt orolig, fastän han insåg att ryttarna sannolikt inte ville hans bästa. Han visste att träden och stenarna var hans vänner och att de var redo att gömma honom i sina mörka skuggors djup närhelst han valde att kliva av från vägen. Men när soldaternas hästar närmade sig bakifrån upptäckte Nisse till sin fasa att himlen ljusnade – månen var på väg upp över trädtopparna. Snart skulle dess runda, gula ansikte sända sina strålar ner på stigen där han nu skyndade på sina steg för att inte bli sedd. Han hoppades att nå fram till vägskälet innan hästarna var i kapp honom – där kunde han förhoppningsvis smita undan och bli kvitt förföljarna. Men lyckan skulle inte stå Nisse bi den här natten – snart var den tidigare så svarta kvällsmörkret förvandlat till ett fullmånelandskap i silver med skärande skarpa skuggor som avslöjade varje rörelse. I det obarmhärtiga ljuset blev Nisse ett lätt blickfång för de båda svenska soldaterna, som sporrande sina hästar tog upp jakten på honom. Nisse sprang genom skogen. Han rusade som han aldrig gjort förr i livet. Fortfarande hade han ett trumfkort på hand – sin lokalkännedom. Han visste att han befann sig i närheten av den lilla Iglasjön och han visste hur han skulle hitta ner till bryggan, bryggan där det alltid låg en liten roddbåt förtöjd. Nu sprang han för sitt liv och flämtande såg han hur träden glesnade framför honom och hur vattnet speglade månljuset. Till sin lycka såg han också hur höstens kyla drivit dimma upp från den stilla ytan. Han ökade farten. Några steg till, ut på bryggan, ner i ekan och sedan ut på vattnet, in bland dimslöjorna, så skulle han vara i säkerhet. Bakom honom ekade hovslagen från förföljarnas hästar, de dånade i takt med hans eget skrämda hjärta.

När de båda ryttarna nådde fram till strandkanten insåg de genast att de tappat bort sitt villebråd. Vattnet under bryggan hävde sig och månstrålarna bröts av små vågor som krusade vattenytan. Ute på sjön syntes inget mer än den täta dimman, men plasket från årtag hördes tydligt. En av soldaterna höjde då sitt gevär och slängde iväg ett par skott på måfå ut över vattnet.

Nästa morgon insåg Nisses anförvanter att han inte kommit hem. Efter att de besökt hans vänner i snapphanelägret och fått veta att han lämnat dem före midnatt började de leta. Snart hittade de spåren av de tunga hästarnas hovar längs den slingrande skogsstigen och insåg vad som troligen inträffat. De följde spåren mellan träden, ner mot sjön. Framme vid sjön möttes de av en syn som de aldrig skulle glömma – och som människorna i trakten i sina folkminnen aldrig heller ska glömma, inte ens 370 år senare. Ute på den stilla sjön guppade ekan i gryningsljuset. Den var tom. Men vattnet i sjön var alldeles rött, rött av Nisses blod. Efter denna händelse kom sjön inte längre att kallas sitt gamla namn, utan fick ett nytt namn som påminde om det hemska som den blivit vittne till och än i dag heter den Rönissasjön.

Detta var berättelsen så som jag fick den berättad för mig, där invid elden på Skoghus, en sen hajkkväll, som upptakt till den spårning vi strax skulle ge oss ut på. Som förstärkning av känslan att det förflutnas förmåga att tränga sig nära inpå, avslutade Thomas med att förkunna att samma måne som kastade sitt silverskimmer över oss där vid hajkelden också hade lyst på samma sätt den där ödesdigra natten för längesedan, då Nisse mötte sitt öde. Fortfarande kunde - och kan - man, om man vågar sig fram till Rönissasjöns strand just en fullmånesnatt få se en liten mörk båt guppa på vattenspegeln, som så klart inte bara skimrar av månsilver, utan också reflekterar det blod som spilldes i kampen mot den svenska övermakten.

Till helgen är det åter dags för scouthajk. Vilken gång i ordningen den tecknar för mig har jag ingen aning om, men jag vet hur en bra spökhistoria ska berättas och vilka knep som behövs för att den med sitt kyliga grepp ska krypa nära, så nära inpå den som strax ska ut och gå i en nattlig skog. Denna berättandets konst är jag glad och stolt att få bära med mig och föra vidare till kommande generationers scouter. Jag hoppas att de, precis som jag, kommer att minnas berättelsen om snapphanen Nisse även när mer än trettio år har gått sedan jag berättade den för dem och jag blir glad om de håller folkminnet levande, även om Rönissasjön numera har dikats ut och förlorat sin vattenspegel och varken kan spegla månsken eller minnet av upprorets blodsoffer.

(Och till dig som läser - ett tips! Om du någon gång ger dig på att återberätta den här historien i syfte att sända spänningens rysningar genom den som strax vill utmana sina rädslor i en vandring i skogen i gränslandet mellan Häglinge och Mellby socknar, byt då ut månskenet mot just det väder som råder för tillfället. Likheten skapar en suggestiv närhet till det förflutna och berättelsen blir lika bra med en fond av småregn som med dimma och fullmåne. Tro mig, jag har testat den i snart sagt alla väder!)

Hitta hit: Rönissasjön ligger här, några kilometer sydost om Sösdala. Lättast är att parkera vid Skoghus, gå en liten bit tillbaka längs vägen man kom ifrån och sedan svänga vänster. I närheten av den numera utdikade sjön finns ett gravröse med en hällkista från stenåldern (märkt med ett fornlämnings-R på kartan). Passa också gärna på att ta dig upp på Lönnebjär, traktens högsta berg som på 145 meters höjd bjuder på en milsvid utsikt. Dess historia som vulkan syns tydligt i alla kantiga, svarta basaltkupper som finns utströdda på sluttningarna.

Kartan är hämtad från appen Lokalsinne.

Så som vi alltid gjort...

Inför en norrlandsresa är barnen förväntansfulla på ungefär samma sätt som när julen nalkas. Jag frågar vad de ser fram emot mest och svaren blir alltid att de längtar efter att göra sådant som de alltid gör när de är i Orjasjärvi:

- Som att gömma sig i de djupa, platsbyggda köksskåpen. Precis som pappa och hans syskon gjorde när de var små. Där inne i det svala mörkret blir det som en koja där Vilgot och Arvid kan sitta med mössor på och ägna sig åt sina telefoner en stund. Och när man tröttnat på det kan man barrikadera sig i skåpet och ropa retsamma dumheter åt sin lillasyster för att få igång henne. Det funkar varje gång.

- Som att äta parisare och palt. Och (åtminstone låtsas eller övertala sig själv att) ÄLSKA det! Kanske är det bra att dessa rätter bara bjuds i Orjasjärvi. Skimret som vilar över dem blir liksom starkare av att de är en del av något större, ett sammanhang, en tradition. Ungefär som lussekatter till lucia eller knäck till jul. Något som SKA ätas för att det hör till snarare än för att det är det godaste man kan tänka sig.

- Som att ägna sig åt mycket enkla nöjen, till exempel tävlingar om vems legohjul som rullar bäst nerför trappan eller kasta en badboll mellan sig utan att den nuddar golvet och försöka slå rekord.

- Som att bada bastu, kyla av sig med snö för att sedan rusa in i bastun igen och sedan dricka apelsinläsk eller milkshake efteråt. För att man alltid gjort så. För att det sitter i väggarna och i generna och i traditionens makt.

- Som att rusa ut till Stor-stenen och bestiga den, oavsett om den är täckt av meterhög snö eller ligger inbäddad i rallarrosornas mjuka famn. Till Stor-stenen har barnen på gården i många generationer sprungit eller skickats för att göra sig av med sin överskottsenergi genom att klättra, hoppa, leka eller skrika. Stor-stenen ligger där den alltid legat tyst, vänlig och inbjudande, en tålmodig vän som hälsar de återvändande barnen välkomna tillbaka till traditionens trygghet.

I Orjasjärvi gör vi som vi alltid gjort. Det är en del av magin som bidrar till att minnena glimmar och glittrar som tomtebloss i sinnet under alla de månader, veckor och dagar som vi befinner oss hundrasextio mil därifrån och handskas med det vanliga livets alla stressiga skiftningar och tvära kast. Kanske äger traditionernas kraft hemligheten som kan stoppa tiden? Jag tror det, åtminstone lite.  För nog är det så att sekunderna förrinner lite långsammare här i norr än hemma. Och eftersom de flesta ögonblick här är mer eller mindre förutsägbara så har de en tydlig koppling till både historien och framtiden. Genom upprepandets starka besvärjelse behålls kontakten med det förgångna stadig och stark samtidigt som löftet om framtida dagar lika fina som den här lyser som en fyrbåk i mörkret. Så här har vi alltid njutit av livet. Så här ska vi alltid fortsätta att njuta, om än i små klunkar och med långa mellanrum, som bidrar till smaken med längtans utsökta krydda. Vissheten om återkomsten gör hemvägen mindre melankolisk - när Luleå passerats börjar denna vistelse sjunka in i historien, vid Örnsköldsvik sammanfattas dagarna och fram träder skimret så sakteliga och någonstans i höjd med Gävle kan man ju redan börja längta lite smått efter nästa resa...

I köldens rike

Efter nitton timmar och hundrasextio mil tar färden slut mitt i natten. I öronen finns motorljudets stillsamma brummande kvar trots att bilen tystnat och kroppens celler har ännu inte registrerat skiftet mellan rörelse och slutstation. Yrvakna och lite frusna snubblar barnen och jag ur bilen på fötter som halkar på knarrsnön och lungorna krymper i mötet med tornedalsnattens vinterluft. Minus tjugotvå meddelar termometern utan åthävor; för oss en omställning på närmare 30 grader från vår resas början hemma i södern.

Vårt mål är Orjasjärvi, den lilla byn i Tornedalen som hyst min mans och våra barns gener i generationer och där föräldrahemmet nu väntar på oss och svågern Ola. Välkomnande, gyllene ljus strömmar ut från verandan och när vi tumlar in i hallen möts vi av återseendets glädje, för alla utom Edith, som är här för första gången. Jag vet inte om det är pojkarna (och då menar jag alla pojkarna, även de som fyllt 50) eller huset som utstrålar mest förnöjsamhet över att äntligen ses igen.

Jag inbillar mig att en gård som fram till för tio-femton år sedan beboddes av ett par som älskade och värnade den så mycket att de valde att flytta med sina barn över hundra mil för att ta över den när deras äldre anförvanters hälsa sviktade, känner sig ganska ensam och övergiven när dess tid som permanentbostad till sist tar slut och den lämnas tom. Jag tänker att huset, när dess lampor släckts och värmen strypts till sparlåga, liksom går i dvala och försjunker i en djup sömn som förhoppningsvis fylls av drömmar om livet sådant det var innan byns alla hus gått samma öde till mötes - avfolkningsbygdens negativa spiral. Så sover huset under de långa veckor och månader som går mellan besöken av de numera vuxna och utflugna barn vilkas barndomsminnen utspelas med gården som en ständig fond i bakgrunden - Orjasjärvi, mormors och morfars gård, senare morsans och farsans - platsen dit man alltid återvänder, konstanten i en föränderlig värld.

Under sportlovsveckan vaknar två av husen i byn till liv för en kort tid. Både Oskars och Esters lilla ljusgråa hus och den faluröda gård lite längre ner mot sjön som Bosses morföräldrar Hjalmar och Nanna byggde värms upp och ljusen från fönstren syns från vägen medan röken från bastun stiger mot skyn, så att var och en som färdas mellan Armasjärvi och Turovaara kan se att nu har livet återvänt till Orjasjärvi. Husen fylls återigen av människor som älskar dem och husen svarar på det sätt som de kan och som ligger i deras natur och uppdrag - genom att skydda. Och skydd behöver vi ömtåliga människor, i synnerhet i en värld som Tomas Tranströmer i en av världens kanske vackraste haiku-dikter beskrivit på följande vis:

Kraftledningarna
Spända i köldens rike
Norr om all musik

Här i köldens rike är vi beroende av de faluröda väggarna, av bastun, av pelletspannan och av husets välvilja. Vi litar på att det vill fortsätta skydda ättlingarna till de bofasta och i gengäld fyller vi det med igenkännandets glädje. Vi återkallar minnena av de som gått före och gör dem odödliga genom otaliga anekdoter och berättelser, somliga välkända och mången gång återberättade, andra plötsligt uppdykande och framkallade av händelser i nuet. Små och stora traditioner vidmakthålls och förstärks i betydelse och omfång. Allt från lekar till maträtter till uttryck och talesätt - här ska det förflutna leva vidare. Dagarna i Orjasjärvi blir som en liten reva i verklighetens vardag, en port till det förflutna varigenom osynliga trådar till rötterna utvecklas och identiteten och samhörigheten stärks. De fyra syskonen Magnusson träffas, umgås och speglar sig i varandra. Mina och Bosses barn som åkte hit som skåningar kommer hem som de sextondelssamer de genom sin farmors släktskap faktiskt är, med utökad kunskap om både tornedalsfinska och renskötsel och med en ökad vana att handskas med norrländska företeelser som snöskotrar, kyla och bastueld. Själv hänger jag mest med och betraktar och det är minsann inte det sämsta det heller.

Beredskap

I kvällningen styr jag och hunden Alice som så ofta stegen åt nordväst, upp längs Nävlingeåsens här rätt flacka sluttning. I denna underliga vår vars världsomspännande krigföring mot en osynlig fiende bereder oss så många möjligheter till reflektion och rannsakelser av det levnadssätt som var vår vardag fram till i vintras, möter även mina tankar Corona-viruset och dess inverkan på oss som lever i pestens tid. Under de senaste månaderna har vi tvingats in i vanor och ställts inför händelser som vi aldrig hade förställt oss att möta.

Jag föreställer mig att det här med att leva i skuggan av en pandemi är lite grann som att befinna sig i krig. När jag vandrar den gamla vångavägen fram mellan mossprydda stenmurar tänker jag på de Bjärrödsbor som trampade samma grus för 80 år sedan och bedårades av samma utsikt över den grönskande Linderödsåsen på andra sidan Vramsån i sydöst, medan vetskapen om världskrigets strid och larm tyngde deras axlar. Hur förhöll de sig till den nyväckta faran, hotet mot livet, friheten och framtiden?

Nu som då tar fienden människogestalt - då som värd för och bärare av ideologier så starka och övertygande att båda sidor var beredda att strida och döda för dem, nu som värd för och spridare av det virus som spelar rysk roulett med de som drabbas, så att ingen vet vem det dödande skottet kommer att träffa nästa gång. Nu som då går svenskarna i en nervös väntan på nyheter - goda eller dåliga - förmedlade via Per Albin Hanssons återhållsamma stämma buren på en raspig radiovåg eller av Anders Tegnells minst lika stillsamt, men träget, manande budskap på de återkommande presskonferenserna på tv.

Nu som då är oron mångfasetterad. Den får hjärtat att darra av rädsla över att någon som vi själva håller kär ska skadas eller dö. Den hänger som ett mörkt moln över framtidstron när vi ser sådant vi kämpat för i årtionden gå förlorat. Den suckar över de ekonomiska riskerna för individ och samhälle. Den skakar oss medvetna om hur föränderlig och obeständig världen är som vi känt den och hur allt det vi är vana vid och ser som självklart kan försvinna eller förändras som genom ett trollslag. Hur ser världen ut efter ett krig? Vad kan vi förvänta oss av världen efter en pandemi? Frågorna skockar sig som åskmoln i en lågtrycksfront medan kornblixtarna varslar om dödens makt och människans hjälplöshet.

Där jag går och blickar mot Linderödsåsen i den blåskimrande skymningen ser jag på håll lamporna tändas på gårdar och i hus längs grusvägen som slingrar sig upp genom skogarna mot Äsphult på åsens krön. Blinkande ljus mellan gran och bok vittnar om mänskligt liv som pågår, där som här. Vetskapen om att andra människor fortfarande existerar och strävar på, tänder sina ljus som de alltid gjort, där borta och längre bort och ännu längre iväg, så långt iväg att jag inte kan se dem, ger någon sorts känsla av hopp och gemenskap, trots att fienden i vår tids krig infiltrerar våra medmänniskor och gör dem till en del av själva hotet. Jag tänker att de som gick före mig under försommaren 1940 nog också spanade upp mot höjdens sträckning efter tecken på att livet pågick som vanligt däröver; i den vissheten kunde man då som nu vila från oron en stund - just nu är allt som det ska. Skillnaden var att de som gick före in i mörkläggningens tid inte fick den ljusets bekräftelse som når mig i kvällningen. De tvingades avskärma sig och dölja sig för fienden, tvingades hålla tand för tunga om de egna politiska åsikterna och ideologiska ställningstaganden för att inte riskera att hamna på fel sida om det värsta skulle hända.

I vår tids krig står vi alla sida vid sida. Människorna här, folket en halvmil bort där lamporna lyser mellan träden när natten faller, alla som bor i andra delar av Sverige som vi inte får besöka, människorna söderut i Europa, folket på alla andra kontinenter - vi står inför en gemensam fiende. Jag hoppas att vi som utkämpar den här striden, som i framtidens historieböcker kommer att definiera 2020-talets början, kan hitta kraft i att vi har ett helt annat läge än våra förfäder som tvingades stå ut i 1940-talets skälvande inledning. Vår styrka är de band som håller oss samman trots fysisk distansering. De ljus som lyser i mörkret mellan åsarna bär den gemenskap vi delar och det ansvar som vi förhoppningsvis kan axla var och en och tillsammans. Genom att tränga tillbaka den egoism som vill förmå oss att leva som vanligt, som lockar oss att tro att det här inte berör och inte ska  få påverka oss själva och våra önskemål, kan vi bidra. Vi behöver inte ta värvning och riskera livet i strid, vi behöver inte ransonera mat och bränsle och vi behöver inte mörklägga våra hus, gräva skyddsrum och huka oss inför hotet om flyganfall, men vi kan avhålla oss från att trängas med andra, låta bli att resa i onödan, vi kan tvätta våra händer och hålla oss hemma och avskärmade även om vi bara är lite förkylda. Genom de tråkiga, till synes fånigt enkla, men ack så tråkiga, begränsningarna av den personliga friheten kan vi förhoppningsvis vinna vår tids strid utan större förluster än nödvändigt.

När rundan lett fötterna nästan tillbaka till utgångspunkten har solen försvunnit ner i någon av Store Mosses gölar och mörkret tätnar över Bjärröd. Från hemmahuset strålar nu ljuset från alla fönster och tanken slår mig att kanske är mitt ljus någon annans hopp på avstånd. Kanske är det just något sådant vi själva kan göra för att hjälpa varandra att stå ut. Kanske ligger utmaningen i att orka vara en låga som böjer sig men inte slocknar av stormens rytande, som orkar brinna med glädje och hopp trots brist på syre, som stadigt står kvar vittnande om att livet fortsätter och som ett tyst budskap om att även detta krig har ett slut, allt för medmänniskornas förtröstans skull.

Den fjärde bröllopsdagen

I dag har alla flaggor i Sverige vajat för oss och vår kärlek. Vår bröllopsdags soundtrack berättar om ett fjällhögt nordligt land med väna ängder som badar i solsken några tiotal dagar om året och vars själ  kröns med blågula monument av tyg och en historia och tillika själ vars väsen är betydligt mindre storvulet än dess patriotiska nationalsång. I ett land som inte haft skäl att varken hävda, kämpa för eller fira sin självständighet blir en röd nationaldag mer av en ledig dag till var mans eller kvinnas lyst än till ett gemensamt bevis på folksjälens och nationalismens sammanlänkande av alla som känner sig som svenskar.

Denna härligt lediga dag i den vackraste av tider, när betygen är satta och doften av syren och liljekonvalj dröjer sig kvar i skuggiga dälder samtidigt som sommaren gjort sitt intåg med pioner och lavendel i rabatterna och smörblommor, tjärblomster och lupiner i dikesrenarna, den är en gåva till alla; en gåva med försmak av sommaren. En sådan där härligt frestande present med samma funktion som en aperitif - en retning som ger mersmak och skapar längtan och förväntan. Den sjätte juni är en skimrande skatt, inslagen i glänsande papper och krusiga snören.

För mig, som alltid ser det vackraste i begynnelsen av allt är en sådan dag det självklara valet för en vigsel. I dag är det tre år sedan jag och Bosse lovade varandra fortsatt trohet och kärlek på gräsmattan som sveper mellan Ringsjöns blåa vågor och Bosjöklosters lysande gytter av vita trappstensgavlar.

I dag tillbringade vi åter eftermiddagen på denna bedårande plats. Ett slott bebott av en greve som välkomnar besökare med skyltar som förkunnar "Gå gärna på gräset!" och med lekplatser med lekredskap som är desamma som när jag var liten och som säkerligen inte följer någon modern säkerhetsstandard, men som är så mycket roligare och mer spännande än på alla andra lekplatser - jag kan inte tänka mig ett bättre utflyktsmål för en barnfamilj.

För tre år sedan var dagen lika härligt sommarvarm som idag och ackompanjerad av små friska vindilar som lovade att ingen skulle uppleva värmen som tryckande eller kvav. Sjön låg blank och en aning disig när vi blev fotograferade nere vid bryggorna där båtarna guppar, de båtar som gratis lånas ut till slottets besökare.

I dag gick vågorna högre på östra Ringsjön och de vita gässen var många och långa. De båda stora barnen ville ut och ro och hade flytvästar med sig. Tillsammans med Bosse lånade de åror, fick nycklar till båten i entrén och gav sig med friskt mod ner till en liten eka och ut på sjön medan jag och de båda små roade oss bland karuseller, gungställningar, hängmattor, höns och kaniner på lekplatsen längst ner i hörnet av slottsparken. Efter bara en liten stund återvände grabbarna lite slokörade från vassen, dit vågorna spolat dem mot deras vilja. Ringsjön var inte att leka med i dag och Vilgot var fortfarande ikväll övertygad om att det var ett stormande hav han guppat på i sin lilla oskyddade eka. 

För tre år sedan satt fyra barn på trappstenen till greve Bondes vitrappade boning och fotograferades av vår fantastiska bröllopsfotograf Emelie Borggren.

I dag letade samma barn upp samma trappa och poserade. Det är på barnen man ser att tiden går...

För tre år sedan åt vi bröllopstårta som min syster Maja bakat och jag lovar att den var lika god som den var vacker - en upplevelse för alla sinnen!

I förmiddags slängde jag ihop en jordgubbstårta - inte i närheten av Majas varken smakmässigt eller estetiskt, men den dög för vår picknick i kastanjernas skugga i eftermiddag. De två barn som inte äter grädde fick som vanligt en tråkig kladdkaka dekorerad med godis istället. Var och en blir salig på sin fason!

Den där fikastunden under vår bröllopspicknick minns jag med sådan värme och glädje! Så kravlöst och opretentiöst, men så fantastiskt innerligt och gemytligt. Jag minns morfar, strålande glad och fullt medveten, jag minns barnen som var glada över att allvarets stund var över och att de nu kunde springa över gräset med kusinerna och gå från famn till famn hos de alla de vuxna. 

Vår fikastund i dag var mer vardaglig, men inte mindre njutbar. Skratt och spring i benen, läsk och flädersaft, utforskande av klätterställningar och av den egna kroppskontrollen (och modet!) avlöste ätandet och drickandet och vinden svalkade våra nackar och rufsade vårt hår. 

För tre år sedan åkte vi hem till Minnet och fortsatte festen med presenter, tal och så småningom smörgåstårta.

I dag köpte vi glass i Höör och väl hemma vankades det lax, medelhavsmuffins och till oss vuxna ett glas Prosecco som vi fick i bröllopspresent av vår snälla granne häromdagen. Vilgot dukade bordet med fina glas på fot och blandade till en bål med den syrligt läskande citronlemonad som jag fick av min fantastiska klass som var här på  besök i går. 

För tre år sedan var dagen efter en vanlig arbetsdag, en tisdag, tror jag. Den dagen blev full av gratulationer från alla som inte haft en aning om vårt lite hemliga och småskaliga bröllop. I år är nationaldagen en klämdag och morgondagen lika ledig, fri och skimrande av möjligheter som i dag. Så länge kvällen är ljus och varm finns alltså inga skäl i världen att tvinga någon i säng, så efter maten gick vi alla till stranden och barnen invigde badsäsongen och det med besked.

När mörkret faller denna nationaldag, börjar också nattregnets första droppar falla. Det dyrbara vatten från ovan som förra sommaren nekades jorden, har hittills i år välsignat vår del av världen med grönska och fräschör och vad kan vara mer symboliskt och lyckobringande en nationaldag och bröllopsdag som denna än en perfekt variation av sol och regn - dessa basala nödvändigheter som tecknar våra livsvillkor och ger oss vår kraft, vår glädje och vårt fortsatta liv. I morgon börjar ett nytt år. För oss på Minnet och för Sverige, i solsken och regn, i fest och vardag, i lust och i nöd.

En julsaga i repris

Annandagen 2018. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska dig en fortsatt god julhelg genom att reprisera ett av mina mest lästa blogginlägg från 2016 - en julsaga från forno. Oavsett om du läste det då eller inte så får du gärna följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en krakmandel med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!